Inom processindustri och kemisk hantering är säkerheten i explosionsfarliga miljöer högt prioriterad. Begreppen Ex och ATEX används ofta parallellt, vilket ibland skapar förvirring kring lagkrav och standarder. Den grundläggande skillnaden ligger i den geografiska och regulatoriska tillämpningen. Ex fungerar som det globala samlingsbegreppet för explosionsskyddad utrustning och certifieras ofta internationellt via IECEx. ATEX är det specifika, lagstadgade regelverk som gäller inom Europeiska unionen. Rätt kunskap om skillnaderna förenklar arbetet med att uppfylla gällande lagstiftning och skapa en trygg arbetsmiljö.

Vad definierar en explosionsfarlig miljö?

En explosionsfarlig miljö kräver en specifik kombination av tre faktorer: ett brännbart ämne i form av gas, ånga, dimma eller damm, syre samt en tändkälla. Riskerna i industrin är ofta osynliga. En mindre gasansamling eller fint damm som virvlar upp från produktionslinjen kan snabbt antändas och orsaka en allvarlig olycka.

För utvärdering av riskerna mäts brännbara ämnens koncentration i förhållande till den nedre explosionsgränsen (LEL – Lower Explosive Limit) och den övre explosionsgränsen (UEL – Upper Explosive Limit). LEL anger den lägsta koncentration av ett ämne i luften som krävs för att en antändning ska kunna ske. Under LEL-nivån är blandningen för mager för att brinna. Överstiger koncentrationen istället UEL är blandningen för fet för att antändas. Däremot späds gasen snabbt ut om frisk luft tillförs – exempelvis när en dörr öppnas eller ventilationen startar – vilket gör att blandningen passerar genom det explosionsfarliga området. I slutna utrymmen kan gaser ansamlas under taket eller längs golvet beroende på deras densitet. Genom att installera tillförlitliga gasvarnare övervakas atmosfären kontinuerligt, och nödsystem kan aktiveras automatiskt innan farliga nivåer nås.

Hur fungerar klassificeringen av olika riskzoner?

För att kunna välja rätt utrustning och vidta lämpliga skyddsåtgärder delas anläggningen in i riskzoner. Zonklassificeringen baseras på sannolikheten för att en explosiv atmosfär uppstår, samt hur länge den förväntas kvarstå under ett normalt driftår. Zonindelningen anger inte hur kraftfull en eventuell explosion blir, utan handlar enbart om exponeringstid och frekvens.

En strukturerad ATEX-klassning kartlägger anläggningens risker. Regelverket delar in riskområdena i två huvudkategorier beroende på om faran utgörs av gaser och ångor (Zon 0, 1 och 2) eller brännbart damm (Zon 20, 21 och 22). Ju lägre siffra zonen har, desto oftare förekommer den explosiva blandningen i luften. Detta ställer i sin tur högre krav på utrustningens konstruktion.

Typ av medium	Zon	Förekomst av explosiv atmosfär i praktiken
Gas / Ånga / Dimma	Zon 0	Konstant, långvarigt eller under frekventa perioder (>1000 timmar/år).
Gas / Ånga / Dimma	Zon 1	Sannolik under normal drift (mellan 10 och 1000 timmar/år).
Gas / Ånga / Dimma	Zon 2	Osannolik under normal drift, och om den uppstår är det endast kortvarigt (<10 timmar/år).
Brännbart damm	Zon 20	Konstant eller långvarigt i form av ett dammmoln i luften.
Brännbart damm	Zon 21	Sannolik förekomst i form av ett dammmoln under normal drift.
Brännbart damm	Zon 22	Osannolik eller endast kortvarig förekomst av dammmoln vid eventuella driftstörningar.

Med en noggrann kartläggning av dessa tidsgränser undviks kostsam överdimensionering i områden med minimala risker, samtidigt som säkerheten garanteras i de zoner där explosionsfara faktiskt förekommer.

Varför räcker inte vanlig industribelysning?

Inom industrin är det lätt att anta att en robust standardarmatur med hög IP-klassning är tillräcklig. Att installera vanlig industribelysning i en Ex-klassad zon medför dock stora säkerhetsrisker. Standardarmaturer är inte konstruerade för att begränsa, kapsla in eller eliminera de interna energimängder som kan antända en omgivande gas- eller dammatmosfär.

Det är viktigt att skilja på en klassisk IP-klassning (Ingress Protection) och en specifik Ex-skyddsklassning. IP-märkningen visar endast hur väl höljet motstår inträngande av fasta partiklar och vätskor, men ger inget skydd mot interna tändkällor. En standardarmatur kan generera statisk elektricitet på plastkåpan, avge gnistor när strömbrytaren slås till, eller uppnå en yttemperatur som överstiger tändtemperaturen för omgivande gaser eller damm.

Explosionssäkra armaturer tillverkas med metoder som trycksäker kapsling (Ex d), egensäkerhet (Ex i) eller förhöjd säkerhet (Ex e) för att förhindra gnistbildning och överhettning. Om en komponent går sönder inuti belysningen sprids därmed ingen tändkälla till den omgivande miljön.

Så väljer du rätt explosionssäker armatur

För att välja rätt utrustning krävs kunskap om de koder som anger armaturens skyddsnivå. Genom att tyda Ex-märkningen säkerställs att produkten matchar anläggningens riskutredning. En vanlig märkning kan se ut så här: II 2 G Ex db IIC T4 Gb. Koden beskriver utrustningens egenskaper och skyddsnivå.

Genom att matcha dessa parametrar mot den dokumenterade riskzonen säkerställs en korrekt installation. Temperaturklasserna sträcker sig från T1 till T6. Ju högre siffra i temperaturklassen, desto lägre är armaturens maximalt tillåtna yttemperatur. Rätt val av klass eliminerar risken för att en varm glasyta eller ett överhettat driftdon fungerar som tändkälla.

Vilka regler och ATEX-direktiv måste följas?

Inom explosionsskydd är det viktigt att känna till kopplingen mellan det internationella begreppet Ex och det europeiska regelverket ATEX. Medan Ex beskriver tekniska standarder för explosionssäker utrustning globalt, utgör ATEX de lagstadgade direktiven inom EU. Regelverket delas upp i två separata direktiv som reglerar olika ansvarsområden.

Produktdirektivet 2014/34/EU reglerar kraven på tillverkare av utrustning. Produkter avsedda för riskzoner måste certifieras för att säkerställa att de inte kan fungera som tändkällor. Det andra direktivet, användardirektivet 1999/92/EG, vänder sig till arbetsgivare och anläggningsägare. Det kräver en detaljerad riskutredning och ett skriftligt explosionsskyddsdokument.

Explosionsskyddsdokumentet beskriver riskerna på anläggningen genom att specificera riskzoner, förekommande gaser och skyddsåtgärder. För att upprätthålla säkerheten och upptäcka gasläckage i ett tidigt skede installeras ofta kalibrerade gaslarm på strategiska platser i anläggningen.

Pålitlig säkerhetsutrustning tryggar din investering

Valet av säkerhetsutrustning till krävande miljöer handlar om driftsäkerhet, inte enbart om att klara en besiktning. Nordiska industrianläggningar – från pappersbruk och kemiska fabriker till reningsverk – präglas ofta av fukt, vibrationer, kemisk påverkan och skiftande temperaturer. Under sådana förhållanden blir skillnaden mellan standardutrustning och högkvalitativa gaslarm och mätinstrument tydlig.

Utrustning utvecklad för tuffa förhållanden minskar risken för oväntade fel. Konstruktioner med noggrant utvalda komponenter sänker anläggningens livscykelkostnad (LCC) genom att minska behovet av täta och kostsamma underhållsarbeten i svåråtkomliga utrymmen. När service krävs bidrar lokal support och snabb tillgång till reservdelar till att minimera driftstoppen.

Innan nya investeringar görs är en noggrann ATEX-klassning av anläggningen nödvändig. Klassningen ger det underlag som krävs för att välja rätt skyddsnivå och undvika onödigt hög klassificering där riskerna i praktiken är låga.

Att navigera mellan globala krav på Ex-utrustning och de europeiska ATEX-direktiven kräver noggrannhet. Genom att basera besluten på en grundlig riskutredning, korrekt zonindelning och pålitlig övervakning skapas en trygg arbetsmiljö. Investeringar i robust teknik anpassad efter lokala industriella förhållanden säkerställer både personalens trygghet och en stabil produktion över tid.